Fjorton Champagner

Så har jag och min medbloggare varit på vad som för oss var årets provning. Vi var en tapper skara provare som gav oss ikast med den imponerande listan.

Vi började med en enkel odlarchampage, Daniel Dumont Brut, vilket var en standardchampagne som jag tyckte mycket om. Lite lagom brödig med en behaglig syra.

Fjorton Champagner

Den fick snart sällskap av Quenardel Faucomprez Grand Cru, vilket genast var en lite mer komplex champagne. Här fick vi tydligare äppeltoner men också nästan lite sötma.

Efter dessa följde två roséer av samma tillverkare. Här var Daniel Dumont Rosé både rödare och mer jordgubbig i smaken än Quenardel Rosé. Ingen av dem imponerade riktigt, även om jag föredrog Quenardel.

Därefter var det dags för tre Special Club-champagner från 1999, Margaine Special Club 1999, Grongnet Special Club 1999 och Nominé-Renard Special Club 1999. Nu steg kvalitén ordentligt. Här var det tre fantastiska Champagner som var för sig varit strålande. Men när de står bredvid varandra blir man ju så väldigt kritisk. Min favorit blev Nominé-Renard vars lång-långa smak och tydliga kaffeton i eftersmaken verkligen imponerade.

Så var uppvärmningen avklarad och stämningen ledigt otvungen bland provarna, då var det dags att skruva upp kvaliteten ytterligare. Nu fick vi Sugot-Feneuil Special Club 1988, Sugot-Feneuil Special Club 1985 och en Veuve Clicquot rare 1988 i glasen. Här ökade verkligen komplexiteten, då detta var champagner med stora sammansatta smakspektrum. Här mötte ju också en odlarchampagne en huschampagne. I just den här omgången tyckte jag att det slutade till fördel för odlaren. Tyvärr har Sugot-Feneuil slutat göra sin egen champagne och odlar idag bara druvor till försäljning. Synd, jag hade annars gärna lagt deras champagne i källaren.

Så var det dags för grand finale. Då ställdes Krug Grande Cuvée, Krug 1990, Jacques Selosse 1990 och Jacques Selosse Substance mot varandra. Nu blev stämningen nästan andäktig i provlokalen. Champagner i den här klassen blir bara bättre efter en tid i glasen och med stigande temperatur. Här hade vi fyra superchampagner som hade det gemensamt att de alla under någon tid lagrats på fat. Men de hade också ganska stora skillnader. Mest stack Jacques Selosse Substance ut, vilken hade rent blommiga toner av t.ex tulpan. Min favorit blev ändå Krug 1990 vars nästan oändliga rika frukttoner jag kommer att minnas länge.

Sammanfattningsvis kan jag bara konstatera att det var en fantastisk provning. Möjligen kunde man hoppat över de två roséerna, det blev ju ändå en hel del smaker att brottas med.